Vi har lämnat sommaren. Hösten är här. Lite ledsamt är det allt att lämna ett okomplicerat liv där dagarna går i varandra med ljus värme lätthet och många underbara minnen. Lite ledsamt är det att dagarna blir kortare och att mörkret kommer närmare. En dimma av sorg och nedstämdhet lurar runt hörnet. 

Kan det vara så att naturen bjuder på ett färgsprakande skådespel för att trösta och lugna oss människor. Att ge oss energi och styrka innan vi slungas ut bland trädens nakna mörka siluetter som lämnat oss för att gå i vila. Kan det vara så? 

Blir vi tröstade och stärkta? Jag vet inte men visst påverkas vi när vi lämnar sensommarens dova mjuka färgskala från senblommande perenner och mörkt grönt bladverk och det helt slår om till en färgexplotion i eldens färger. När strumpor och kängor plockas fram och de öppna sandalerna ställs undan. När morgonpromenaden måste göras med jacka fingervantar och mössa utan att frysa. Kanske är det så att vi människor ska slås omkull och ruskas om av hänförelse från naturens skådespel. Kanske vill någon att vi ska känna värmen av eldiga färger och vagga oss trygga under lövens färgsprakande lapptäcke.

Såg en liten pojke leka och springa blad löven, det prasslade och såg ut som ett konfettiregn runt hans lilla kropp. Han var lycklig och helt obekymrad över att träden tappade sina kläder. Den lille pojken levde i nuet och hade roligt. Han var glad och behövde ingen tröst just nu i alla fall. För honom var det fest när han dansade i de gula löven. Jag blev glad.

 

K r a m