Känns bra nu

 
Haft en underbar helg med mycket kärlek och glädje. Sofie var på kurs i Stockholm och sov över i sitt annars så tysta tomma rosa rum. Så mysigt att ha henne hemma på fredag och lördagskvällen  Vi fick då tillfälle att ha alla våra tre ♥ på middag. Älskar att höra deras fnittrande och flamsande vid matbordet. Saknar det, men är så tacksam och glad när det händer. Alla tre har verkligen en stark syskonkärlek till varandra och jag blir så lycklig av det.
 
En rolig sväng till trädgårdsmässan hann jag med också. Alltid lika inspirerande och frestande med alla blommor. Tyvärr blev det inte så många inköp då köerna var oändliga för att få betala. Det blidde endast en pelargonstickling och några fröer....Men åt i alla fall en lyxig lunch på torgets restaurang med mitt sällskap. Vi hade mycket att prata om då det var länge sedan vi sågs. Att prata trädgårdsdrömmar är något vi båda är väldigt bra på.
 
På söndagen blev vi inbjudna till Linda och Fredrik på middag i deras första gemensamma bostad. Invigning! Å så mysigt och fint de fått det. Veckor av renoverande har gett resultat och de har skapat ett underbart trivsamt hem tillsammans. Att få sitta hemma vid köksbordet hos sin underbara förstfödda dotter och hennes kärlek Fredrik gör mig så stolt och glad. Älskar dem båda så mycket. Vi hade verkligen en trevlig kväll och åt så god och vällagad mat tillsammans med Fredriks föräldrar som också var där. Vilken glädje det är att vår dotter har en sådan fin kärleksfull pojkvän och att han har så trevliga föräldrar. Underbart att familjen växer, vår familj ♥
 
Det är en speciell känsla när ens barn blir vuxna och formar sina liv. Är så tacksam och glad för att det känns bra och att det strålar av lycka om dem. Är stolt och mitt hjärta svämmar över av kärlek.
 
Så blev det sommartid och lite trött är man allt, men vad gör väl det efter en sån härlig helg.
 
K r a m

Blå doft att förföras av

 
 
Frusen, kall och regnblöt efter mogonpromenaden var det skönt att krypa upp i soffan med kaffe mackor och filt. Surfade runt på nätet och trollbands av en bild från sydfrankrike som fullkomligt slukade mig. Alltså hur gärna skulle man inte vilja springa hoppsasteg på den här stigen! Tänk att låta lavendelns grågröna stjälkar med sina ljuvligt blålila tätt sittande blommor kittla en på nakna ben.  Åh vad härligt vacker denna bild är!  Jag kan känna doften av sommar när jag tar ett djupt andetag och det nästan killar i näsan av välbehag. Att få vandra igenom ett lavendelfält som detta är en dröm.
 
På vårat Gotland har jag planterat några plantor som jag hoppas blir fler, Det kommer inte bli något stort blått fält. Men en blå klick eller rand ska jag nog kunna åstadkomma. Om jag blundar och sparkar med foten över mina plantor i sommar kan jag låtsas att de är lika många som på bilden. Tänk när lavendeldoften frigör sig och fyller sommarluften och omsluter oss i en romantiskt medelhavs aue du cologne. Då känns det gott och väldigt sommrigt. Jag längtar....
 
K r a m
 
 
 

Jag kan inte allt

 
Jag har en föredetta arbetskamrat som är ung, ja hon har bara hälften så många levnadsår än jag. Kanske är det hennes ungdom, självsäkerhet, hennes brist i livserfarenhet som är hennes styrka eller kan man våga yppa sig om och säga svaghet? En brist på självkritik?  Våra upplevelser och tankesätt skiljer sig och är olika. Med tvenne år inom yrket och med stor entusiasm gjorde hon intryck på oss.. Det härliga och faschinerande med henne var att hon kunde allt, hade inget mer att pricka av, inget var främmande, hon var så gott som fullärd inom det floristiska. Detta är hennes "blygsamma" omdöme om sig själv när hon gick vidare... Hon är en tjej med fart och fläkt, orädd, en doer. För att inte bli missförstådd så gillar jag henne skarpt det är absolut inget baktal. Jag tycker det är intressant och jag reflekterar över hur olika vi människor är. När jag var i hennes ålder var jag blyg och tog inte alls för mig.
 
Tänk om jag kunde fått en gnutta av hennes självförtroende och kaxighet. Jag som arbetat så många fler år i branchen och ofta står handfallen inför en uppgift som jag inte känner mig bekväm med. Tänk om jag likt henne  kunde säga "jag kan allt här nu".Efter över tio års anställning (ja förutom några års bortamatch) på samma arbetsplats kan jag ärligt säga att jag då verkligen inte kan allt.  Näe det måste jag säga, att så länge man lever lär man. Och jag gillar det, att utvecklas utan press både ifrån mig själv och andra. Jag är bra på en del, men definitivt inte allt och det är ok med mig ändå. Min största styrka är min passion och lust till skapandet och det är en livslång process som ständigt förändras.
 
 
Självsäkerhet och att ta för sig....Är det månne en åldersgrej? Eller en generationsklyfta? Önskar att denna pippilottatjej ändå får ha kvar sitt självförtroende, oräddhet, glädje och att inte någon annan tar det ifrån henne. Men att hitta en balans är bra...och kan vara klokt..
 
K r a m