Adventstid

Jag gillar 1:a advent. Tycker om det där lite lagom, lite lagom pynt. Man vill göra lite lagom fint, jag vill det i alla fall. Sen finns det ju dem som går "all in" med ALLT! Jag tycker om att få upp den stora adventsstjärnan och några adventsljusstakar.
 
 
Däremot har jag aldrig riktigt gillat adventsljusstaken med de fyra ljusen som skall tändas vid varje advent. Har under årens gång prövat olika varianter men hittar inte "min grej". Allt ifrån traditionella smala ljus med mossa svampar, stenar, taklök, mm. till blockljus med siffror och band. På rad eller i grupp. Vi får se vilken variant det blir i år. Eller så hoppar jag över den i år och bara frossar i ljus huller om buller med hyacinter amaryllis julroser och andra vita blommor utan regler och tidspress.
 
 
 
K r a m

26 år sedan

Vi träffades för 38 år sedan, när vi var ungdomar, ja nästan barn. Vi var 14 år och jag blev jättekär så fort jag såg dig. Vi var på samma fest och du frågade om vi skulle gå ut en sväng. Jag minns precis ögonblicket. Jag hade tighta "Guloblåjeans" (Marylin), jeansjacka över en svart randig T-shirt och du hade tighta ljuslila! manchesterbyxor från "Darkhorse" och din blå fotbollsjacka. Det var en kall höstdag och vi frös. Det var då du gav mig min första kyss. Herre gud, aldrig hade jag kännt så!  Jag svävade på moln. Pappa skulle hämta mig på natten men jag ville åka bussen med dig. Nära satt vi tillsammans medans pappa fick köra efter bussen hem. På busshållplatsen kysstes vi igen och pappa var klok nog att köra fram en bit och vänta. (Min fina pappa, som senare tålmodigt fick lyssna till mitt tonårseuforiska pladder)
 
Flera år senare, när vi fortfarande var unga fast lite mer vuxna. Flyttade vi till ett litet litet hus efter att vi bott både i lägenhet i och utanför stan. Vi ville gifta oss och jag visste precis hur jag skulle se ut som brud. Stort lockigt hår uppsatt a la Lena Philipsson. Tigth kroppsnära klänning med en lång volang som skulle börja över knäna och gå till fotankeln så man såg mina höga klackar. 80-talets axelvaddar skulle självklart vara med, fattades bara! Jag såg i mitt inre en tjusig lite filmstjärneaktig brud.
 
Nu vart det ju inte så att jag kunde bära min drömklänning på vårt bröllop. Jag blidde för tjock! Supergravid rättare sagt. På den tiden var det otänkbart i motsatts mot dagens gravida att visa sin gravidmage. Näe då skulle man gå omkring med stora sjok och gömma sig. Fy vad fult. Varför var det så? Ja man kan ju inte styra över allt och min älskade man som då var lika dan som nu hade helt enkelt arbete som gick före. Vi fick vänta med bröllopet och magen den växte....
 
En arbetskamrat till mig hade en sykunnig mor som helt enkelt såg som sitt mission att hjälpa mig då jag bara vägrade ha på mig de bröllopsklänningar som stod till buds för gravida. Hon gjorde så gott hon kunde och när jag ser tillbaka på vårt bröllopsfoto kan jag numera le åt hur det blev. Frisyren vart fel, brudbuketten är nog den fulaste jag sett (kanske är det därför jag blev florist och vill göra fint till andra) klänningen eller tunikan och kjolen ser såå stor ut. Var det meningen att man skulle se större ut än vad man var på den tiden eller?
 
Fnittrande nervösa stod vi framme vid altaret och lovade att älska varandra i nöd och lust. När vi stod på kyrktrappen en mörk novembereftermiddag och riskornen tillsammans med snöflingorna föll i vårat hår tyckte jag att vi var finast i världen och det enda som var viktigt var vår kärlek till varandra och vårt lilla barn i magen som ett par månader senare tittade ut.
 
26 år har gått sedan vi sa ja till varandra. Känner mig ödmjuk och tacksam för livet tillsammans med dig ♥
 
K r a m
 

Steg mot inre ro

Att promenera på stranden vid Tofta gör mig euforisk. När jag andas in Gotlandsluften fylls hela kroppen av lycka och jag känner mig fri, trygg och rofylld.  Trots novembermånad, gråmulen himmel och friska vindar som kyler en aning njuter jag till fullo. Det är något speciellt med ljuset här, magiskt liksom. Trollbunden står jag och blickar ut över havet som alltid bjuder på den finaste av alla föreställningar. Jag blir aldrig någonsin besviken.
Jag älskar de nakna ensamma träden, böljande grästuvade sanddynorna på stranden, de dova färgerna, fåglarna, himmlen. Havet alldeles tyst och spegelblankt eller med de små vågornas stilla brus. Eller att lyssna till vågonas dramatiska dånande när det blåser på. 
Att promenera vid stranden tillsammans med Mojje får mig att skratta högt då mitt lille vilddjur överlycklig och fri rusar runt, runt, upp och ned, varv efter varv. Så slutkörd så han lägger sig platt i sanden och vilar med tungan flämtades tills han får ett nytt härligt ryck.
 
Jag har samlat kraft från vårt bästställe och är så tacksam för att det är möjligt.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
K r a m

Liknande inlägg