En liten blå

 
Det blev en blå Anemon som fick följa med mig hem idag. Men titta! Visst är det en underbar blomma!!! Och jag måste ju säga att den håller sig fin länge i vas. Som en liiiten liiiten flirt med våren, tänk när blåsippsbacken står i full blom. 
"Blommor är som fjärilar utan vingar" En liknelse jag tycker passar in på denna vackra anemon...
K r a m

Symbollikt

Längtar efter våren...Ändrat lite hemma, vill ha in det där spirande ljust gröna. Sprickfärdiga knoppar. Några pärlhyacinter fick bo i en glasburk med lite blåbärsris. Ännu så länge synns de knappt, men om ett par dagar så kommer små ljusblå pärlor att visa sig. 
 
 
Ett litet vårstilleben blev till och som vanligt vill jag tona ned det gulliga med kontraster. Den inglasade planchen som tidigare hängde på väggen hade jag tröttnat på. Bort med den! Ville ha något nytt. En tom målarduk fick en omgång med pensel och färg. Eftersom jag gillar peacemärken och dess symbolik blev motivet "fredligt" ännu en gång. Känner av oro i luften, dåliga vibbar...stressande...Vill inte vara en del av negativa energier. Vill sätta upp ett stopptecken framför mig. Jobbar på det! Därför målade jag en tavla med ett tydligt budskap. Kanske ska jag hänga den om halsen i stället? Så det blir tydligt!
 
Ja gullepluttinuttigt blev det inte, bra! Mina groteska svarta ljusstakar står som ett väktarpar med attityd, gillar det. Nu väntar jag på små ljust gröna blad på blåbärsriset och på att pärlisarna ska komma fram. Gröna lilla vasen står redo för en anemon eller ranunkel som ska få följa mig hem från jobbet i morgon. Kanske en i ljust rosa? Blir bra och liiiite sött till allt det tuffa, ha ha!
 
K r a m

Fulltecknad, stort minus

En till vecka har susat iväg. Gud vad tiden går fort. Det har man ju hört hela livet, uttryck som tiden springer iväg osv. Att ju äldre man blir desto snabbare går det. Gör det verkligen det? Självklart inte, ett dygn är ju alltid ett dygn, men ändå. Jag som de senaste åren övat på att inte vara överallt, att inte tacka ja till mer än jag klarar. Att återhämta mig.
 
Varför känner jag att jag stundtals fortfarande springer snubblandes medans jag  krampaktigt håller i repet som sitter fastknutet i expresståget. Att jag liksom inte hinner av vid stationerna som jag planerat. Vad är det för fel? Förmodligen inget fel alls....livet ser ut så emmelanåt. Jag kan ju liksom inte hur gärna jag än vill bestämma över omvärlden. Ja visst ligger ett stort ansvar på mig själv, hur jag planerar osv. men även om jag är medveten om min egen förmåga och stressgräns så kan jag inte stoppa livet utanför mig. Och det vill jag ju inte heller, jag både är och vill vara en del av det, Jag njuter av livet och är oerhört tacksam för varje dag, det är jag.
 
Men efter denna vecka då.... Rockfest, jobb till sent, Formexmässa, djupa samtal som kanske tog lite för mycket energi (men jag bryr mig av hela mitt ♥), fika och bästakompisträff. Roliga saker, inspirerande möten, kreativitet, osv.Vad händer?
 
Min kropp blir som en duracellkanin, uppspidad, det känns som mitt skelett, min stomme vill klättra ur skinnet. Trots en enorm trötthet i kroppen och insomningstablett ligger jag natt erfter natt med ögon vidöppna och kan bara inte sova. Klockan tickar... Måste sova måste sova, och fram emot 4.00 somnar jag. Hela veckan  dygn efter dygn. 
 
Nä detta går inte, dags att ta tag i mitt inre och tvinga tillbaka benbitar, muskler och nerver på sina rätta ställen. Jag förstår ju att jag inte bara kan leva i min egen bubbla (på Gotland, hellst) Näe det är väl lika dant med oss människor som med hundar. Man får helt enkelt inte sluta med beteendeövningar. Jag vet att om jag tränar Mojje ligg sitt stanna sök osv. ger det ju resultat. Men om jag är lat och inte uppdaterar blir han förvirrad, och glömmer bort sig. Jag är nog som han, jag vet vad jag ska göra men jag glömmer liksom bort mig ibland och spårar ur. Inte så jag skäller, jagar bilar, andra i mitt släkte...eller jo det är ju vad som händer på sätt och vis. Efteråt ligger jag också  matt och slutkörd. Fast ännu har jag inte börjat att ha tungan flåsandes och hängandes ned vid mungipan. Det är väl bara en tidsfråga, eller inte.
 
Ja ja som tur är är den fulltecknade veckan över, lite yoga pomenader och gos och att göra minimalt med måsten står på återhämtningsschemat inför denna vecka. Reflekterade när jag var på Formexmässan att drömfångare, fanns i mångas montrar. Gillar dem, de är rogivande att se lätta fjädrar i tunna trådar sväva och röra sig sakta av vinden. Lite Peace and Love och naturkraftshealing över det hela, behöver det.
K r a m

Liknande inlägg