Ljusen brinner för oss alla

 
När jag var runt tio år var jag med i kyrkans scouter. Vi var en ganska liten grupp tjejer som samlades i en lokal och "som man säger nu förtiden hängde med varandra". Det var en roligt tid. Då och då var vi på läger tillsammans med andra scouter. Vi lekte lekar i skogen, spelade brännboll och sjöng tillsammans vid lägerelden.
 
Att det just blev kyrkans scouter var nog mer en tillfällighet än ett aktivt val. Det var nog mer så att jag och mina klasskompisar blev erbjudna plats i kyrkans grupp. Just i dagarna har F som fyllt fjorton år fått en inbjudan av svenska kyrkan om konfirmation. Båda hans systrar är konfirmirade, men han säger att han inte vet om han vill. Det är ju självklart så att han får göra som han vill. Jag började tänka på min egen erfarenhet. Jag är konfirmerad och vet inte om det var själva tiden som konfirmand som satt spår i mitt själsliga sinne. I ärlighetens namn så hade jag och min kusin jättekul på ett läger i England och jag har inte dirrekt något speciellt spirituellt minne under just den tiden.
 
Om jag tror på Gud jesus eller någon högre makt, kan jag inte riktigt svara rakt på. Jag tror på människans och naturens samspel, jag tror på empati, vänlighet och kraften från allt gott. Att omge sig med goda energier och i största möjliga mån vara snäll mot sig själv och andra. Men, när det känns svårt behöver man ibland be om hjälp utifrån. Sen vem man vänder sig till är upp till en själv vad som just då känns bra. Jag finner ofta kraft från naturen, som öppna fällt, växter, havet och vida vyer. Naturen påminner om att man är en liten del i världen och universum av något så oändligt överväldigande stort. 
 
Om min son väljer att konfirmira sig återstår att se. Jag minns i alla fall hur jag som tioåring upplevde en trygghet och ro då vi tjejer satt i en ring runt ett tänt ljus. Medans scoutledaren som var en tonårstjej spelade på sin akustiska gitarr och vi till sammans sjöng bl.a.  "Det lilla ljus vi har, det ska få brinna klart. Brinna klart klart . Brinna klart."
Amen 
 
K r a m

Frukost och må bra

Lyx är att starta dagen i vårt hus på Gotland. I dag ligger morgondimman som ett trollskt skimmer över det daggvåta gräset. Höstnyanserna börjar skymta fram bland det frodigt gröna. Jag ääälskar att vara här. Det är så mysigt och nu är det extra roligt när vår S flyttat hit. Lyckos henne!
Gjort två fynd hitils som gläder mig mycket, ett dyrt och ett billigt.
En underbar kaffekopp handmade av Kajsa Cramer med en gulddekor på insidan
"en god kopp kaffe.."ca 300 kr.
Köpt hos BERSÅ.
Mitt andra fynd, en kopia på den populära Svensk Tenn vasen "Dagg".  
Min köptes på Ica Maxi för under en hundring
(rätt bra pris om man jämför med orginalet som går på hela 2800 Kr).
Den förgyller min tillvaro och framhäver den vackra rosen Claire som jag plockat in från rosenrabatten. Magiskt
 
!
K r a m

Så mycket meningslöst våld

 
Jag tycker det är så mycket dumt som sker i världen. Elakheter, förakt, förtal, misshandel, mord och våld  sju dagar i veckan......sommar som vinter, höst som vår. Vad är det som utlöser agressioner, hot och krig? (stora som små). Blir så ledsen av att se och få del av alla meningslösa konflikter som ständigt pågår. Våldet kommer närmare och kryper på som en smittsamt virus. Nu är eländet en bister vardag runt hörnet och faran nosar hotfult i fotspåren där vi går. Där vi bor! En vacker skärgårdskomun som jag älskar att bo i, Liten och med fantastisk natur, skog och hav. Allt för ofta har det varit skottlossning, uppeldade bilar och nu idag en bilbomb som exploderade mitt bland morgontrötta människor som skulle till jobb, skola dagis.  Bor inte i Harlem, inte i Colombia, inte i Irak, inte heller har vi adressen på någon gata i Malmö, Göteborg eller Stockholms stad. En förort javisst, är det ok då? Men herre gud det börjar likna High Chaparral, INTE KLOKT!
 
Ska jag behöva vara rädd? Ska mina barn inte kunna cykla och gå på vägarna hemma? Ska vi behöva vara oroliga för att hamna mitt i dramat/ uppgörelsen mellan rivaliserade gäng på hemmaplan?! Det gör ont i hjärtat av att jag, mina barn, de jag älskar och bryr mig om ska behöva leva i en sådan destruktiv värld. Där syftet av negativa handlingar enbart går ut på att bryta ned, skada och förstöra för andra.
 
Vad är det för fel? Hur tänker de? Vad får "utövarna" ut av detta? Hur kan detta hända? Vart tog omtänksamheten, kärleken, empatin och ödmjukheten inför det egna och den andres liv vägen? Känner de inte längre hur fantastisk lycklig man blir av att få andas frisk luft på promenaden i skogen. Att låta solens strålar omfamna kropp och själ med sin värme. Att stanna upp och njuta av fåglars sång från träden och fjärilars dans framför vajande blommor.  Att gå barfota vid strandkanten och blicka ut över ett magiskt glitter. Att få kärlek, att ta emot och att ge kärlek tillbaka. Att le mot någon och få ett leende tillbaka...
 
Har dessa mäniskor glömt? Eller har de inte fått ta del av den vackra kärleksfulla världen? Har de kommit vilse? Jag vet inte, vad som hänt. Sorgligt är det och det känns som min kropp ska gå itu när jag tänker på alla trasiga själar. 
 
Var vänliga mot varandra och ge kärlek i stället för hat. Man vinner garanterat på det i längden! ♥♥♥
 
PEACE AND LOVE
K r a m 

Liknande inlägg