Väggen fyra och en halv meter bort

Det blev inte som vi tänkt  och planerat. Det blev något helt annat som vi inte hade räknat med.  Absolut inte på detta sätt, utan att få en chans att vara med och påverka. Vi kommer inte undan synen och närvaron av grannarnas fula containerliknande Atterfallshus. De har kapat allt i växtlighet som stod mellan bygget och tomtgränsen, väldigt kalt och sterilt blev det!  Under de tre och ett halft år vi haft Tofta har vi jobbat för att få det lummigare, grönare och i harmoni med de övriga vitputsade gotlandshusen med rött tegeltag som resten av gatan.
 
 
Från början var vår tomt en mager tom gräsyta med sly, ogräs och några höga tallar.  Åtskilliga gropar har grävts, plantor har köpts in och planterats.  Min vision har varit  en vänlig fin trädgård där romantiska rosor och lavendelstråk möter medelhavets grågröna nyanser och dofter. Vi har varit och är väl på god väg men måste ju säga att det känndes som ridån gick ned och kulissen ändrades väldigt mycket till det sämre.  Nu har jag deppat och ängnat  väldigt stor del av min vakna tid till att bearbeta sorgen/ verkligheten. Och ja så blev det, kan ju inte säga att det bara är att gilla läget. Nej gilla gör jvi verklligen inte men vi har kommit fram till att vi får göra det bästa av läget. Vad kan man då göra? Plantera såklart och hoppas att det växer och suddar ut  väggen fyra och en halv meter bort. Efter att avbokat påskresan pga för mycket ledsamhet gjorde vi ett nytt försök i helgen.....
 
Det gick bättre denna gång! Vädret var strålande, solen värmde och himmlen var fantastiskt blå. I rabatterna kämpade viljestarka plantor och visade glatt upp sina friska gröna blad. Knopparna på buskar och träd är också på gång, de väntar bara på den sista värmeknäppen innan de spricker ut. Man kan inte annat än att bli glad och lycklig för naturens kraft och läkande.
Gläds så åt mitt växthus som väntar på att städas och göras vårfint (det var inte prioett nu bara) Vi invigde det ändå för i år bland tomma krukor och damm men det kändes ändå gott att luncha i värmen med sill och nubbe.
Vi har jobbat hårt med planteringen framför containern,  Vi kan säga att vi är på gång med projekt "camouflage" Tyckte att vi köpte massor av träd och plantor men det synns knappt! När bladen slår ut blir det ju bättre, sen får man hoppas på sol och regn så det växer bra. Ja nu känns det i alla fall lite bättre och det är jag glad för.
 
K r a m
 
 
 
 
 

En paus i Holland

Vad är dröm och vad är verklighet? Jag har varit och är fortfarande väldigt ledsen för våra grannars övergrepp. Det är vår personliga sorg och chock. I fredags drabbades Stockholm och vårt land av en fasansfull terroratack. Så onödigt och overkligt så väldigt väldigt ledsamt och tragiskt att detta har hänt. 
 
På lördag morgon reste jag och mina kära kollegor på en mycket efterlängtad resa till blommornas land. Det var som livet sattes på pausläge och oron och ledsamheten fick stå tillbaka för fina upplevelser, vackra magiska miljöer, skratt och underbara intryck som gjorde gott i hjärta och själ. LYCKA!!!
 
 
 
När jag vaknade upp i min säng efter helgens resa och slog på tvn och nyheterna var det som om jag drömt en härlig dröm där inget ont fanns. Jag sparar de soliga, glada, goda och fina minnerna i mitt hjärta, de får ligga som ett skyddande balsam i min kropp och i mina tankar.  Jag ska försöka att välja att se det fina i livet och vill ju så gärna hitta tillbaka till en må bra känsla. 
Det finns flera vägar att gå, jag ska försöka hitta en ny bra väg. Min älsklingsstig fösvann tyvärr, det finns nog en bra till men den är nog bara lite gömd.
 
Kram

Ett fult bygge som skymmer

 
Det känns som jag blivit bestulen och utsatt för ett övergrepp. I andras ögon och tycke kanske det är en överdriven reaktion men för mig är det så det känns. Det känns som om bubblan som vi byggt upp av glädje och lycka spruckigt. Pang så exploderade min drömvärld mitt framför ögonen. Den snabbt galopperade oron blev till verklighet och det gör så ont. Jag har misst förtroendet och är chockad över att ha blivit överkörd på platsen jag håller så kär. Att blivit förd bakom ljuset och behandlad respeklöst av grannar. Hur tänkte de? Fattar ingenting! Så konstigt beteende! 
 
Känslan av lust och lycka känns främmande just nu. Jag försöker fånga upp den men den har liksom glidit undan och jag får inte riktigt fatt i den.  Kunde det inte få vara bara bra?  När jag efter år av stress och oro funnit en plats som gav mig trygghet lust och styrka. Jag har ju knappt hunnit se resultatet av det jag/vi skapat. Alla planer och drömmar om vårt paradis på jorden som bara skulle bli finare och vackrare med tiden. Nu har en "jätte" okänsligt stampat sönder och rivit ned känslan. Och så glömde han kvar sin fula känga mitt i vårt synfält där vi ska duka med vacker keramik och dricka bubblande lemonad och njuta av gott vin. En väldig koloss har hamnat framför oss, som skymmer ljuset och vår vackra vy ut mot trädtopparnas horisont ovanför havet och förkortar upplevelsen av solens rosaorangea nedgång. Instängda blir vi stirrande på en vägg istället, jag mår illa får en känsla av panik och trycket över bröstet av ångest finns där. Dramaqueen....? Nej för mig är det allvar och jag tänker på det hela tiden.
 
Visst kommer jag att tokplantera, har redan börjat att försöka "dölja" men känslan av glädje är borta! Jag gräver och planterar som en manisk galning och svär över planternas långsamma växtkraft. Får lägga om fokus på inköpslistan nu, från torrt solläge till skuggväxter. Jag hoppas innerst inne att de tillslut kommer att flytta Atterfallshuset, men det känns som en utopi.
 
Vad ska vi göra? Vet inte! Överklagat har vi gjort...Titta åt ett annat håll? Ja kanske...eller inte, lite svårt när eländet sammanlagt är 20 m långt och minst fyra m högt. Jag gråter och är arg men mest förtvivlad över att man kan få bygga så här utan bygglov. Bostadshus förråd och nu Atterfallshus en enda lång ful plankbaksida. Jag är så besviken på att de "trevliga" grannarna inte var så trevliga och inte talade om för oss vad de planerade utan bara körde på, trots överklagan. Just nu känns det som jag inte vill bo kvar och det gör mig så ont för det vill jag ju egentligen fast inte på detta sätt. Mitt Gotlandshjärta har spruckigt. Jag hoppas innerligt att olustkänslan minskar när den värsta chocken lagt sig. 
 
Men snälla nån, det är ju bara ett hus! En plats! Det finns så mycket värre saker som kan hända! Och jag ska ju vara glad att vi har ett hus på Gotland! Ja jag vet men jag är väldigt ledsen ändå och jag tycker att jag har rätt att vara det! 
 
Kram
 
 

Liknande inlägg