Sitter här i huset på Gotland och njuter av ledighet och lugn och ro. I bakrunden står Tvn på. Morgonprogrammet med Steffo och Jenny sänds. Mitt intresse fångas och jag sätter mig framför tvn och lyssnar till en kvinna som berättar om vad långvarig stress gjort med henne.Hon hade drabbats av minnesförlust och utbrändhet.

 

Känner så igen mig. Självutnämnd "Jag klarar av allt bäst och jag gör det bäst på mitt sätt" "Det är mig allt hänger på" Och detta var verkligen inte något som jag led av utan jag tyckte verkligen att jag mådde dåligt om jag inte fick göra det själv. Jag såg det inte som en självuppoffring utan mer att jag ville ha 100% kontroll på livet och på allt som gjordes.

 

Jag var en duktig flicka, som blev en duktig tjej, en duktig mamma, en duktig kvinna....Jag hade stenkoll. Men ingen kan kontrollera allt, så mycket föll ur mina händer och jag hade inte förågan att ställa livet till rätta. Jorden försvann under våra fötter och allt blev oroligt och otryggt.

Så hände allt på samma sätt för mig som jag aldrig trodde skulle hända. Jag stod i kö till samma utmattningssyndrom  som vi matats med under lång tid i media, det blev kortslutning och min hjärna slutade fungera. Jag kunde inte göra det mest enkla vardagsgöromålen. Vaknade en morgon och visste inte vad jag skulle plocka ur kylskåpet till frukost. Jag minns att jag förtvivlat stirrade in bland matvarorna och hade ingen som hellst aning om vad man åt till frukost. Tårarna strömmade och jag var tom i huvudet. 

 

Tiden och ett par år efter var jag aldrig glad, jag hade ingen ork var fylld av skam för min situation. Mitt engagemang för familjen, livet omgivningen försvann. Jag städade inte, orkade knappt borsta tänderna eller sköta mig själv. Var helt beroende av K som var fantastiskt stöttande. På sommaren när K fyllde 50 gjorde vi en bilresa till Italien och Frankrike. Jag satt som ett barn och bara åkte med, jag sov och sov. Så mycket jag missade under dessa år.

 

Men nu efter tre fyra år kan jag säga att jag lärt mig så mycket. Jag har efter hjärtinfark och minnesluckor fått ett rikare liv. Jag älskar livet och njuter av varje sekund. Jag har fått glädjen över skapandet tillbaka. Jag är snäll mot mig själv och gör mitt bästa för att leva utan stress. Jag har befriat mig från tankar som "måsten" och "borde". Må hända att en del tycker jag är egoistisk men låt så vara, jag räcker inte till för alla. Jag menar inget illa, jag har bara inte förmåga att vara alla tillags. Det är inte alltid lätt och jag jobbar fortfarande på det. Jag har hittat min frizon på Gotland där jag samlar energi och livskraft. Jag mår för det mesta väldigt bra. Men visst får jag mina svackor i bland.

 

Appropå dagens TVinslag om minnesförlust och stress....För sex veckor sedan fick jag ett "återfall" Jag tappade minnet när jag körde bilen. Jag var på väg till Gotland själv och på vägen till Nynäshamn hittade jag inte. Jag var vilse, kunde inte vägen, förstod inte vägskyltarna, jag kännde inte igen mig, trots att jag kört vägen själv fler gånger än jag kan räkna. Satte på Gps,n och fick ännu mer panik då jag upptäckte att jag inte förstod informationen. Hur körde jag i rondellen? Vilken var andra avfarten osv? Jag kom fram i sista sekund men mådde dåligt i en veckas tid. Läkarens bedömning,"förmodligen en tia" en lättare stroke, stress osv. Ok hade lite mycket som krockade med varandra....får mig att backa bandet och ta en sak i taget. Så är det och jag accepterar det.

 

Detta blev ett långt inlägg som jag kände att jag behövde få ur mig. Nu väntar en härlig strandpromenad med familjen. Jag är lycklig.

 

K r a m