Jag tänker på hur långt två år låter men hur kort det känns. I dag är det två år sedan jag trött men euforisk och lycklig låg i sängen på Danderyds sjukhus. Det var inte förän jag höll på att mista allt som jag verkligen förstod hur fantastiskt tacksam jag är för att få vara med och lycklig över allt jag har. Att mitt hjärta slår som det ska, att blodet stömmar varmt i mina vener och att lugnorna syresätter min kropp så den fungerar. Om och om igen tackar jag livet för att jag har det. Jag har lärt mig att lyssna på kroppen och stretar inte emot som förr när det var något som kändes fel. Jag tillåter mig att vara obekväm ibland och hoppas att jag inte sårar någon med det. 

I dag som för två år sedan promenerade jag  på färgsprakande vägar. Himlen var klar blå och guldgula löv singlade sakta ned för att klä marken i gyllengula toner. I stället för som då, hamna på sjukhus efter ett antal overkliga minuter med bröstsmärta kunde jag idag njuta av en promenadrunda till.

 

Jag njöt av att gå runt och se och känna trädgårdens sakta nedräkning och förberedelse inför vintervilan. Några nyponkvistar plockade jag med trots deras vassa taggar och nu står de fint i krukan utomhus och ser så där höstvackra ut. Jag har fått lusten till skapandet tillbaka och känner mig nöjd med livet både hemma där vi bor och hemma på Gotland när vi bor där. Är verkligen så tacksam för att vi har två "hemma" fast på olika sätt och ställen. Hösten är verkligen en vacker tid, precis som vintern, våren och sommaren. Är det inte härligt säg!

 

K r a m