Snäll är mycket bättre

 
Jag blev så berörd av tvprogrammet med Morgan Alling som sändes häromdagen. En serie som skall hjälpa till att motverka mobbningen i skolor och på nätet bl.a. Jag blir så glad över att det görs ett program som har en vettig mening. Så mycket skit som visas på tv som man annars slötittar på utan att det ger en någonting alls av intresse. När jag tittade på det sista avsnittet blev jag så imponerad av de elever som blottade sig och berättade inför klassen, skolan och hela Sverige vad de varit utsatta för. Att det gör ont, att de förminskas och förnedras och att de tvingas acceptera...
 
Jag blir så stolt för att de stod upp för sig själva och sa stopp. De visade en enorm styrka genom att visa sin sårbarhet. De fortsatte berätta även fast det var jobbigt och smärtsamt. Men det är väl själva sjutton att det ska få finnas mobbning. Är inte samhället upplyst vid det här laget? Jag känner en sådan sorg av att de lämnas ensamma av skolans vuxna, de ska inte vara så att mobbningen ska kunna få fäste mitt bland vuxna. Det gör ont när man ser så fina ungdomar må så dåligt. Vad är det som händer i vår värld? Med all erfarenhet vi har så borde väl de flesta veta att inget gott kommer av elakhet och hat. Jag vet hur det känns att vara liten och utsatt. Jag blev det under mitt första skolår, det var hemskt.
 
När jag själv blev mamma och fick höra att mitt barn blev utanför och att hon fick höra elaka ord vart jag galen. Jag blev som en tigrinna! Aldrig att min unge skulle få stå själv och ensam. Jag skulle stå upp för min unge jag skulle ta all skit. Jag ville klösa och slåss, tala om för de djävla ungarna och deras föräldrar att de skulle ge fan i min unge, annars! Jag fick till och med höra av en förälder att hon själv blev mobbad som barn och tyckte det var skönt att hennes barn inte var utanför, hon var rädd att hennes unge skulle bli den som vart mobbad i stället!!! Otroligt! Hur man man som vuxen vara så ynklig att man medvetet väljer att blunda bara för att man har en mobbare i stället för en mobbad? Man blir ju mörkrädd! I vårt fall hade vi turen att bli bemött av fantastisk personal på skolan med stora och varma hjärtan. De skötte det så bra och proffsigt med samtal mellan alla berörda. Jag satt visserligen vid min unges sida under en hel vecka, för att liksom vakta och visa att jag fanns och såg. (Detta var under lågstadiet, är medveten om att det varit svårare under högstadiet). Men det löste sig och alla lugnade ned sig. Min erfarenhet var att ett starkt stöd från personalen med vilja att ta tag i konflikten med en gång (efter mitt första samtal) släcktes den brinnande lågan och gav inte syre till elden.
 
Vänlighet,omtanke, kärlek och trygghet är varje barns rätt i skolan. Om vi alla hjälps åt ska det väl inte behöva vara så svårt? Alla vill vi ju att våra barn ska få omges med kärlek och trygghet. Eller hur!!!
 
K r a m
 

Kommentera här: