Fulltecknad, stort minus
En till vecka har susat iväg. Gud vad tiden går fort. Det har man ju hört hela livet, uttryck som tiden springer iväg osv. Att ju äldre man blir desto snabbare går det. Gör det verkligen det? Självklart inte, ett dygn är ju alltid ett dygn, men ändå. Jag som de senaste åren övat på att inte vara överallt, att inte tacka ja till mer än jag klarar. Att återhämta mig.
Varför känner jag att jag stundtals fortfarande springer snubblandes medans jag krampaktigt håller i repet som sitter fastknutet i expresståget. Att jag liksom inte hinner av vid stationerna som jag planerat. Vad är det för fel? Förmodligen inget fel alls....livet ser ut så emmelanåt. Jag kan ju liksom inte hur gärna jag än vill bestämma över omvärlden. Ja visst ligger ett stort ansvar på mig själv, hur jag planerar osv. men även om jag är medveten om min egen förmåga och stressgräns så kan jag inte stoppa livet utanför mig. Och det vill jag ju inte heller, jag både är och vill vara en del av det, Jag njuter av livet och är oerhört tacksam för varje dag, det är jag.
Men efter denna vecka då.... Rockfest, jobb till sent, Formexmässa, djupa samtal som kanske tog lite för mycket energi (men jag bryr mig av hela mitt ♥), fika och bästakompisträff. Roliga saker, inspirerande möten, kreativitet, osv.Vad händer?
Min kropp blir som en duracellkanin, uppspidad, det känns som mitt skelett, min stomme vill klättra ur skinnet. Trots en enorm trötthet i kroppen och insomningstablett ligger jag natt erfter natt med ögon vidöppna och kan bara inte sova. Klockan tickar... Måste sova måste sova, och fram emot 4.00 somnar jag. Hela veckan dygn efter dygn.
Nä detta går inte, dags att ta tag i mitt inre och tvinga tillbaka benbitar, muskler och nerver på sina rätta ställen. Jag förstår ju att jag inte bara kan leva i min egen bubbla (på Gotland, hellst) Näe det är väl lika dant med oss människor som med hundar. Man får helt enkelt inte sluta med beteendeövningar. Jag vet att om jag tränar Mojje ligg sitt stanna sök osv. ger det ju resultat. Men om jag är lat och inte uppdaterar blir han förvirrad, och glömmer bort sig. Jag är nog som han, jag vet vad jag ska göra men jag glömmer liksom bort mig ibland och spårar ur. Inte så jag skäller, jagar bilar, andra i mitt släkte...eller jo det är ju vad som händer på sätt och vis. Efteråt ligger jag också matt och slutkörd. Fast ännu har jag inte börjat att ha tungan flåsandes och hängandes ned vid mungipan. Det är väl bara en tidsfråga, eller inte.
Ja ja som tur är är den fulltecknade veckan över, lite yoga pomenader och gos och att göra minimalt med måsten står på återhämtningsschemat inför denna vecka. Reflekterade när jag var på Formexmässan att drömfångare, fanns i mångas montrar. Gillar dem, de är rogivande att se lätta fjädrar i tunna trådar sväva och röra sig sakta av vinden. Lite Peace and Love och naturkraftshealing över det hela, behöver det.
K r a m
skriven
Otroligt vackert skrivet, jag blev berörd!