Min fastlandsträdgård är mer eller mindre bortvald. Dissad kan man väl säga. Den är nedflyttad från priolistan. Det är synd för den är värd att älskas. Jag försöker klappa klippa och pyssla,. Jag mumlar förlåt och  säger ändå snälla ord till den. Jag skäms för att jag tycker den är jobbig, när jag borde uppskatta och njuta av den.

Men så ibland kommer den tidigare förälskelsen ifatt och när jag kliver på stentrappan bland perennerna  i min "gamla" trädgård älskar jag den. Jag är glad att den ändå finns här för mig när jag kommer tillbaka. Den kommer att möta mig sårad och tilltuffsad men den väntar troget och älskar mig.

 

Jag säger Hej då och snart snart ska jag lämna denna trädgård för min andra nyare kärlek. Min ö-trädgård, den torra, jobbiga med kalkstensjord.som får all min uppmärksamhet. 

 

K r a m