Att det just blev kyrkans scouter var nog mer en tillfällighet än ett aktivt val. Det var nog mer så att jag och mina klasskompisar blev erbjudna plats i kyrkans grupp. Just i dagarna har F som fyllt fjorton år fått en inbjudan av svenska kyrkan om konfirmation. Båda hans systrar är konfirmirade, men han säger att han inte vet om han vill. Det är ju självklart så att han får göra som han vill. Jag började tänka på min egen erfarenhet. Jag är konfirmerad och vet inte om det var själva tiden som konfirmand som satt spår i mitt själsliga sinne. I ärlighetens namn så hade jag och min kusin jättekul på ett läger i England och jag har inte dirrekt något speciellt spirituellt minne under just den tiden.

 

Om jag tror på Gud jesus eller någon högre makt, kan jag inte riktigt svara rakt på. Jag tror på människans och naturens samspel, jag tror på empati, vänlighet och kraften från allt gott. Att omge sig med goda energier och i största möjliga mån vara snäll mot sig själv och andra. Men, när det känns svårt behöver man ibland be om hjälp utifrån. Sen vem man vänder sig till är upp till en själv vad som just då känns bra. Jag finner ofta kraft från naturen, som öppna fällt, växter, havet och vida vyer. Naturen påminner om att man är en liten del i världen och universum av något så oändligt överväldigande stort. 

 

Om min son väljer att konfirmira sig återstår att se. Jag minns i alla fall hur jag som tioåring upplevde en trygghet och ro då vi tjejer satt i en ring runt ett tänt ljus. Medans scoutledaren som var en tonårstjej spelade på sin akustiska gitarr och vi till sammans sjöng bl.a.  "Det lilla ljus vi har, det ska få brinna klart. Brinna klart klart . Brinna klart."

Amen 

 

K r a m