Det känns som jag blivit bestulen och utsatt för ett övergrepp. I andras ögon och tycke kanske det är en överdriven reaktion men för mig är det så det känns. Det känns som om bubblan som vi byggt upp av glädje och lycka spruckigt. Pang så exploderade min drömvärld mitt framför ögonen. Den snabbt galopperade oron blev till verklighet och det gör så ont. Jag har misst förtroendet och är chockad över att ha blivit överkörd på platsen jag håller så kär. Att blivit förd bakom ljuset och behandlad respeklöst av grannar. Hur tänkte de? Fattar ingenting! Så konstigt beteende! 

 

Känslan av lust och lycka känns främmande just nu. Jag försöker fånga upp den men den har liksom glidit undan och jag får inte riktigt fatt i den.  Kunde det inte få vara bara bra?  När jag efter år av stress och oro funnit en plats som gav mig trygghet lust och styrka. Jag har ju knappt hunnit se resultatet av det jag/vi skapat. Alla planer och drömmar om vårt paradis på jorden som bara skulle bli finare och vackrare med tiden. Nu har en "jätte" okänsligt stampat sönder och rivit ned känslan. Och så glömde han kvar sin fula känga mitt i vårt synfält där vi ska duka med vacker keramik och dricka bubblande lemonad och njuta av gott vin. En väldig koloss har hamnat framför oss, som skymmer ljuset och vår vackra vy ut mot trädtopparnas horisont ovanför havet och förkortar upplevelsen av solens rosaorangea nedgång. Instängda blir vi stirrande på en vägg istället, jag mår illa får en känsla av panik och trycket över bröstet av ångest finns där. Dramaqueen....? Nej för mig är det allvar och jag tänker på det hela tiden.

 

Visst kommer jag att tokplantera, har redan börjat att försöka "dölja" men känslan av glädje är borta! Jag gräver och planterar som en manisk galning och svär över planternas långsamma växtkraft. Får lägga om fokus på inköpslistan nu, från torrt solläge till skuggväxter. Jag hoppas innerst inne att de tillslut kommer att flytta Atterfallshuset, men det känns som en utopi.

 

Vad ska vi göra? Vet inte! Överklagat har vi gjort...Titta åt ett annat håll? Ja kanske...eller inte, lite svårt när eländet sammanlagt är 20 m långt och minst fyra m högt. Jag gråter och är arg men mest förtvivlad över att man kan få bygga så här utan bygglov. Bostadshus förråd och nu Atterfallshus en enda lång ful plankbaksida. Jag är så besviken på att de "trevliga" grannarna inte var så trevliga och inte talade om för oss vad de planerade utan bara körde på, trots överklagan. Just nu känns det som jag inte vill bo kvar och det gör mig så ont för det vill jag ju egentligen fast inte på detta sätt. Mitt Gotlandshjärta har spruckigt. Jag hoppas innerligt att olustkänslan minskar när den värsta chocken lagt sig. 

 

Men snälla nån, det är ju bara ett hus! En plats! Det finns så mycket värre saker som kan hända! Och jag ska ju vara glad att vi har ett hus på Gotland! Ja jag vet men jag är väldigt ledsen ändå och jag tycker att jag har rätt att vara det! 

 

Kram