Den 28 maj, datumet som förändrade vår värld. Fem år har passerat. Åren som försvunnit har gått overkligt fort, samtidigt som tiden stått helt stilla. Frågorna är lika många som då, varför?  Du hade så mycket kvar att uppleva. Såret i våra hjärtan läker aldrig och det gör ont och har lämnat djupa ärr. Saknaden finns ständigt medans livet pågår runt omkring och i oss. Du finns överallt. Du har gjort många avtryck. Dina springsteg på ängens gräs. Plasket i havet när du gjorde bomben och barfotaspring på bryggor. Glassar du njöt medans solens värme gav din kropp sin gyllenbruna ton. Berg och träd du klättrat i, skidbackar du farit nedför. Alla kullerstensgator och historiska byggnader du med stort intresse besökt. Dina kramar. Åh vad jag saknar dig, vi är många som gör det. Ringarna runt dig är många. Och så reste du iväg...var du tvungen att resa hela vägen? Det är ju så fasligt långt bort? När ljuset i himlen lyser extra starkt av solens långa strålar tittar jag upp mot dig och din värld. Jag känner att våra tankar flätas samman och att våra band till varandra lever. Nu är du tillsammans med många av våra andra älskade som rest iväg lika långt. Våra känslotrådar bildar ett kärleksnät som aldrig någon kan radera ut. Vi lever genom varandra. ♥