Jag har en föredetta arbetskamrat som är ung, ja hon har bara hälften så många levnadsår än jag. Kanske är det hennes ungdom, självsäkerhet, hennes brist i livserfarenhet som är hennes styrka eller kan man våga yppa sig om och säga svaghet? En brist på självkritik?  Våra upplevelser och tankesätt skiljer sig och är olika. Med tvenne år inom yrket och med stor entusiasm gjorde hon intryck på oss.. Det härliga och faschinerande med henne var att hon kunde allt, hade inget mer att pricka av, inget var främmande, hon var så gott som fullärd inom det floristiska. Detta är hennes "blygsamma" omdöme om sig själv när hon gick vidare... Hon är en tjej med fart och fläkt, orädd, en doer. För att inte bli missförstådd så gillar jag henne skarpt det är absolut inget baktal. Jag tycker det är intressant och jag reflekterar över hur olika vi människor är. När jag var i hennes ålder var jag blyg och tog inte alls för mig.

 

Tänk om jag kunde fått en gnutta av hennes självförtroende och kaxighet. Jag som arbetat så många fler år i branchen och ofta står handfallen inför en uppgift som jag inte känner mig bekväm med. Tänk om jag likt henne  kunde säga "jag kan allt här nu".Efter över tio års anställning (ja förutom några års bortamatch) på samma arbetsplats kan jag ärligt säga att jag då verkligen inte kan allt.  Näe det måste jag säga, att så länge man lever lär man. Och jag gillar det, att utvecklas utan press både ifrån mig själv och andra. Jag är bra på en del, men definitivt inte allt och det är ok med mig ändå. Min största styrka är min passion och lust till skapandet och det är en livslång process som ständigt förändras.

 

Självsäkerhet och att ta för sig....Är det månne en åldersgrej? Eller en generationsklyfta? Önskar att denna pippilottatjej ändå får ha kvar sitt självförtroende, oräddhet, glädje och att inte någon annan tar det ifrån henne. Men att hitta en balans är bra...och kan vara klokt..

 

K r a m