Vi träffades för 38 år sedan, när vi var ungdomar, ja nästan barn. Vi var 14 år och jag blev jättekär så fort jag såg dig. Vi var på samma fest och du frågade om vi skulle gå ut en sväng. Jag minns precis ögonblicket. Jag hade tighta "Guloblåjeans" (Marylin), jeansjacka över en svart randig T-shirt och du hade tighta ljuslila! manchesterbyxor från "Darkhorse" och din blå fotbollsjacka. Det var en kall höstdag och vi frös. Det var då du gav mig min första kyss. Herre gud, aldrig hade jag kännt så!  Jag svävade på moln. Pappa skulle hämta mig på natten men jag ville åka bussen med dig. Nära satt vi tillsammans medans pappa fick köra efter bussen hem. På busshållplatsen kysstes vi igen och pappa var klok nog att köra fram en bit och vänta. (Min fina pappa, som senare tålmodigt fick lyssna till mitt tonårseuforiska pladder)

 

Flera år senare, när vi fortfarande var unga fast lite mer vuxna. Flyttade vi till ett litet litet hus efter att vi bott både i lägenhet i och utanför stan. Vi ville gifta oss och jag visste precis hur jag skulle se ut som brud. Stort lockigt hår uppsatt a la Lena Philipsson. Tigth kroppsnära klänning med en lång volang som skulle börja över knäna och gå till fotankeln så man såg mina höga klackar. 80-talets axelvaddar skulle självklart vara med, fattades bara! Jag såg i mitt inre en tjusig lite filmstjärneaktig brud.

Nu vart det ju inte så att jag kunde bära min drömklänning på vårt bröllop. Jag blidde för tjock! Supergravid rättare sagt. På den tiden var det otänkbart i motsatts mot dagens gravida att visa sin gravidmage. Näe då skulle man gå omkring med stora sjok och gömma sig. Fy vad fult. Varför var det så? Ja man kan ju inte styra över allt och min älskade man som då var lika dan som nu hade helt enkelt arbete som gick före. Vi fick vänta med bröllopet och magen den växte....

 

En arbetskamrat till mig hade en sykunnig mor som helt enkelt såg som sitt mission att hjälpa mig då jag bara vägrade ha på mig de bröllopsklänningar som stod till buds för gravida. Hon gjorde så gott hon kunde och när jag ser tillbaka på vårt bröllopsfoto kan jag numera le åt hur det blev. Frisyren vart fel, brudbuketten är nog den fulaste jag sett (kanske är det därför jag blev florist och vill göra fint till andra) klänningen eller tunikan och kjolen ser såå stor ut. Var det meningen att man skulle se större ut än vad man var på den tiden eller?

 

Fnittrande nervösa stod vi framme vid altaret och lovade att älska varandra i nöd och lust. När vi stod på kyrktrappen en mörk novembereftermiddag och riskornen tillsammans med snöflingorna föll i vårat hår tyckte jag att vi var finast i världen och det enda som var viktigt var vår kärlek till varandra och vårt lilla barn i magen som ett par månader senare tittade ut.

 

26 år har gått sedan vi sa ja till varandra. Känner mig ödmjuk och tacksam för livet tillsammans med dig ♥

 

K r a m